Raloubet R.I.P
Kom att tänka på dig nu... saknar dig så hemskt mkt..
Du skulle varit 5 år i år, vi skulle sopa banorna med alla andra, jag vet att du skulle varit bäst, den bästa!
När du bara var 3 dagar gammal blev vi tvugna att leda dig till o från hagen för att du smet iväg på egna turer, du struntade fullständigt i att din mamma gick på ett helt annat håll..
Du var så levnadsglad!
Du gillade att upptäcka nya saker!
Jag hade planerat hela ditt liv. Jag pysslade med dig varje dag så att du skulle vara van med människor o väluppfostrad från starten.
Min plan var att du som 2.5 åring skulle börja vänja dig med att ha mig på din rygg för att till våren när du skulle bli 3 år vara klar för 3 års befömningen på Bollerup... Sen skulle du får gå ut på sommarbete för att till hösten börja bli hoppad så att du och jag skulle kunna starta din första tävling i mars när du skulle bli 4 år. Du skulle vara med i 4 års chamnpionatet var vår plan. Sen skulle vi förlja alla årgångar i Falsterbo och vinna varje år , vi skulle det, jag berättade det för dig när jag satt i boxen hos dig när du låg och vilade. Sedan skulle du tävlas lite lägre klasser ett tag för att som 9 åring starta ditt första SM...
Sen skulle allt rulla på o vi skulle vinna flera SM o bli uttagna i massa stora hoppningar runt om i världen.. men så en dag gick allt det i kras....
Mamma väckte mig den september morgonen och sa att du inte verkade må bra Ralle, jag var trött o tyckte att det är väl inget med dig bara släppa ut dig i hagen men mamma drog upp mig iallafall.. Hon hade rätt du mådde inte bra du var hängig, inte alls ditt pigga nyfikna jag.. Jag tog ut dig på gårdsplanen och började gå med dig för vi trodde att du kanske hade kolik, Polo fick stå kvar i sin box för vi tänkte att din mage kanske skulle börja jobba lite om du blev uppjagad av att vara ensam, men du bara promenerade lugnt och tappert vid min sida, du följde varje steg jag tog trots dina magsmärtor så gjorde du inget motstånd...
Du blev inte bättre av att jag promenerade dig så vi ringde en distrikts vetrinär som inte tyckte det var nödvändigt att komma ut så vi gav dig olja och gick mer med dig. Du blev inte bättre bara sämre o sämre... Vi ringde igen o då kom dom ut... Vetrinären sa att det var kolik och gav dig medeciner sen åkte dem igen, vi lät dig vila ett par timmar på vetrinärens order men du blev inte bättre så på eftermiddagen så bar de av till Helsingborgs Djursjukhus, din första åktur i transport 10 mil....
När vi kom fram så ville de göra en buköppning men du var för svag så de skulle ha kvar er över natten för att göra en buköppning på morgonen när du vilat upp dig så jag gav dig en snabb kram och sa: Vi ses imorgon!
Sen åkte vi hem..
Vid 22 tiden så ringde de och sa att de skulle bli tvugna att göra en akut buköppning för att du blivit sämre, de skulle ringa om 3 timmar när det var över.
Jag satt inne på mitt rum och gjorde läxor och så efter 20 minuter ringde telefonen igen, de kunde varit vem som helst som ringde men jag visste det då, jag visste att du var borta...
Trots det så hade jag en gnutta hopp kvar men när mamma kom in på mitt rum på morgonen och berättade att du dött innan de ens hunnit göra buköppningen då brast allt, du var verkligen borta du skulle inte komma tillbaka, jag gick inte till skolan jag låg bara i min säng och hatade Helsingborgs Djursjukhus, jag hatade dem jag beskyllde dem för att du hade dött... Jag ville aldrig mer gå upp..
När jag sedan fick veta att du hade haft en infektion i tarmarna som måste börjat flera dagar innnan och enda chansen vi skulle haft att rädda dig hade varit om vi åkt in med dig när det började, då började jag beskylla mig själv, varför hade jag inte märkt det tidigare? Hur kunde jag missa det? Jag beskyller mig själv till viss del fortfarande, om jag hade varit mer uppmärksam hade du levt då? Hade jag kunnat märka något? Jag har gått igenom dina sista levnadsdagar om och om igen men jag vet inte... jag vet inte om du gav mig några tecken? Hade du ont länge innan men var du så tapper att du inte visade något eller var jag helt blind?!
Förlåt mig, jag önskar att jag skulle varit mer uppmärksam...
Jag saknar dig fortfarande, de gör lika ont som den dagen jag förstod att du var borta för alltid... Det går aldrig över...
Du har varit död i 4 1/2 år men de är fortfarande svårt för mig att säga att du är död, fast det är ju det du är..
Jag hoppas innerligt att livet inte tar slut efter att man lämnat jordelivet, ditt liv var alldeles för kort... Du hann inte med allt du skulle, du var den bästa! Jag saknar dig, det skär i mitt hjärta. Jag sörjer dig varje dag, jag hanterar det bättre nu än då, men det gör fortfarande ont, jag vill bara träffa dig igen!
Jag ångrar att jag inte sa hej då till dig ordentligt men jag trodde inte att det skulle vara sista gången jag såg dig, jag kunde inte ana att vi bara skulle hämta hem Polo dagen därpå.....
Du är för alltid älskad och saknad Raloubet....
